Samma text, fyra nivåer

Alice började bli väldigt trött på att sitta bredvid sin syster på åbrinken och på att inte ha något att göra: En eller två gånger hade hon kikat i boken som hennes syster läste, men det fanns varken bilder eller samtal i den, ”och vad har man för nytta av en bok”, tänkte Alice, ”utan bilder eller samtal?”

Hon funderade alltså för sig själv (så gott hon kunde, för den varma dagen gjorde henne väldigt sömnig och dum) på om nöjet att fläta en krans av tusenskönor skulle vara värt besväret att resa sig och plocka tusenskönorna, när en Vit Kanin med rosa ögon plötsligt sprang tätt förbi henne.

Det var inget så väldigt märkvärdigt med det; och inte heller tyckte Alice att det var så väldigt konstigt att höra Kaninen säga för sig själv: ”Kära nån! Kära nån! Jag kommer för sent!” (när hon senare tänkte tillbaka på det, föll det henne in att hon borde ha förundrats över detta, men just då verkade alltihop helt naturligt); men när Kaninen faktiskt tog fram en klocka ur sin västficka, tittade på den och sedan skyndade vidare, flög Alice upp, för det slog henne plötsligt att hon aldrig förut hade sett en kanin med vare sig västficka eller klocka att ta fram ur den, och brinnande av nyfikenhet sprang hon efter den över fältet och kom lyckligtvis precis i tid för att se den slinka ner i ett stort kaninhål under häcken.